Nystart

Efter att ha bott hos min vän på Lappkärrsberget i drygt en månads tid, lyckades jag till slut krafsa ut nävarna ur häcken och skaffa mig en egen lägenhet.

Och bara någon dag senare stegade jag åter in i min och min före detta flickväns lägenhet för att packa ner de förbluffande få ägodelar jag lyckats skrapa ihop under nästan trettio års levnadstid. Hon var såklart inte där. Det hade jag bett henne att inte vara.

Jag minns att lägenheten kändes kall och livlös. Jag minns att jag instinktivt satte på Elias Krantz album Island rock på tinnitusvolym. Varför vet jag inte riktigt – troligtvis för att den skivan alltid får mig på bättre humör. För på bra humör var jag då definitivt inte.

Snart stormade jag omkring som ett mullrande åskväder i lägenheten, slet åt mig mina grejer och öste ner dem i påsar och lådor – oftast i påsar, blanksvarta soppåsar, för jag upptäckte att jag visst hade ett omättligt behov av att få slänga saker.

För i samma stund som hon och jag gick skilda vägar, var det så mycket annat som samtidigt gled undan och försvann. Lägenheten jag befann mig i hade ju varit mitt hem, men nu var den inte det längre, och därför kändes det bara rätt att slänga allt det jag ansåg tillhöra mig. Allt det hon och jag upplevt där tillsammans, vårt förflutna, det hade förvandlats till vittrande minnen utan anknytning till nuet, liksom bleknande fotografier på gamla släktingar man aldrig träffat – och vår framtid, vår gemensamma framtid, den existerade inte heller längre – och sålunda slängde jag både allt det vi tillsammans använt och allt det jag föreställt mig att vi någon gång tillsammans skulle använda. För jag behövde en nystart, en själslig formatering. Jag slängde hushållsartiklar, kläder, böcker, tidningar och en massa annat tingeltangel jag samlat på mig. Jag slängde det mesta, faktiskt.

Till slut var det bara mina CD-skivor som varken låg i påsar eller lådor. Och jag minns att det sista spåret på Island rock på ett provocerande symboliskt vis tonade ut i precis samma stund som jag ställde mig framför skivhyllan, la armarna i köttkors och försökte ta ett rationellt vuxenbeslut.

Jag hade väldigt många CD-skivor, mer än någon annan jag kände. Vid det här laget hade de flesta ju redan slutat köpa sådana, men jag, jag hade envist fortsatt. Jag kände visserligen till och höll väl till viss del också med om alla argument mot den stackars CD-skivans existensberättigande. Jag visste att den som digitalt lagringsmedium är sådär, att ljudkvaliteten är begränsad och att den ur en estetisk synvinkel är en styggelse. Jag hade insett att den bisarrt nog skulle överlevas av den gamla vinylskivan. Jag hade såklart förståelse för alla dem som redan slutat bry sig om den där lilla, osexiga plastbiten, men när man sitter på närmare tusentalet sådana, är det inte helt enkelt att bara sluta bry sig, att plötsligt sluta köpa nya.

Men nu var det alltså alldeles tyst i den livlösa lägenheten, jag var i behov av en nystart, och jag kom liksom på mig själv med att stå och krama en svart sopsäck i handen.

Dagen därpå åkte jag tillbaka till lägenheten tillsammans med några vänner, kånkade ner påsarna till soprummet och sulade in lådorna i flyttbilen. Sedan dess har jag faktiskt inte varit där. Det här var för kanske sju månader sedan – ett brännande färskt minne av något på sätt och vis fantastiskt avlägset.

Och nu sitter jag i min egen lägenhet, i mitt eget hem, och i hyllan bredvid mig står mina kvalsterklibbiga CD-skivor och samlar damm. Jag vet inte riktigt vad som hände. Jag slängde några av dem, bara för sakens skull, men de flesta fick ändå följa med.

Det var ett irrationellt beslut. Jag lyssnar ju aldrig på dem, eftersom jag ändå har all musik på hårddisk. Men jag är nog ändå glad att de är här, hur mycket damm de än drar till sig. De tillhör visserligen en svunnen tid, en period i mitt liv som gled undan och försvann – men det är ju samtidigt ändå en tid jag aldrig vill glömma.

Men fy fan vad dammiga de är.